18 mars 2010

Ett saneringens ögonblick

Så börjar vi äntligen se ett slut på ett, allt annat än roligt, äventyr som tog sin början för ungefär två månader sedan. Det började med att Maija fick lite röda prickar här och var på kroppen i mitten. Dock inget nytt för prickar brukar hon ganska ofta få efter att ha haft en infektion i kroppen. Men de kliar inte och försvinner snabbt av sig själv. Denna gång visade det sig att utslagen kliade och det blev mer och mer kli för varje dag som passerade. Vi provade smörja med mjukgörande men det hjälpte inte.

Den 11 februari var vi på läkarbesök på barnmedicin på Kungshöjd. Läkaren tittade på utslagen men kunde inte ställa någon definitiv diagnos. Istället fick vi Tavegyl och Mildison Lipid utskrivet för att testa om det hjälpte. De tog också blodprov och snabbsänka på Maija och vilken kalabalik som utbröt! Maija har inte lämnat blodprov sedan hon var liten baby och låg på BB så ni kan ju gissa att hon var oförberedd när sticket i fingret kom. Men så fort det satt ett plåster på fingret så tystnade hon och tårarna slutade trilla.

Allergimedicinen och hydrokortisonsalvan visade sig lindra klådan något, men det försvann inte och utslagen var fortsatt kvar. Inte heller visade hon några tecken på bättring när vi helt slutade använda sköljmedel i tvätten. Inget, verkligen inget, hjälpte. Direkt vi glömt medicin eller salva så blev klådan värre och hon kliade sig sönder och samman. På flera ställen på kroppen kliade hon gång på gång sönder huden så det blödde lite. Trots det var hon tapper men vi misstänker att humöret var lite si och så på grund av all klåda. Förståeligt!

Den 4 mars var vi på återbesök på barnmedicin. Blodprovet hade inte visat på någon födoämnesallergi och snabbsänkan var bra så lilltjejen var infektionsfri. Men ändå hade utslagen förvärrats, speciellt vid armbågar, armhålor, händer och handleder. Det var då läkaren hittade det som skulle visa sig vara nyckeln till hela historien. Han fick syn på något i handflatorna på Maija och blev smått exhalterad. Hämtade en äldre kollega som också tittade på Maijas händer och de båda nickade instämmande och meddelade att det förmodligen var skabb hon drabbats av.

Det var nästan så jag jublade av lycka. Kunde det vara så att vi äntligen fått en diagnos? Att vi hittat orsaken till klådan och därmed kunde påbörja behandling? Läkaren skrev en remiss till Hudkliniken på Sahlgrenska samt gav oss recept på Emovat, en lite starkare steriod än den hyrdokortisonsalva vi fick förra gången. Trots förhandsbesked att det troligen var skabb hade jag ett stort leende på läpparna. Allt jag ville var att min älskling skulle bli av med den hemska klådan!

Jobbade hemma resten av dagen så Maija slapp gå på dagis och när Hudkliniken ringde framåt lunch fick vi en tid på tisdag veckan därpå. Eftersom pappa Poul också börjat uppvisa små tecken på klåda så skulle även han närvara vid besöket. Den dagen spenderade jag ett par timmar med att googla och läsa på om skabb, hur man behandlar det och vad det innebär. Konstaterade snabbt att det inte beror på dålig hygien vilket jag gladde mig åt. Är du nyfiken finner ni lite kortfattad information om skabb längst ner i inlägget.

Dagarna gick och i väntan på att dagen för besöket hos hudkliniken skulle infalla så fick vi göra det bästa av situationen. Maija smordes in med Emovat varje morgon och kväll och så sakteliga började jag och Poul också visa mer och mer symtom på att vara smittade med skabb. Konstigt vore ju annars! Natten mellan 8 och 9 mars drömde lillfisen en mardröm sent på kvällen och fick sova inne hos oss. Vid 04:30 började hon klia sig och höll mig vaken ända till det var dags att kliva upp och åka till jobbet. Usch, stackars barn!

Men då var väl 9 mars kommen och hela familjen åkte till hudmottagningen på Sahlgrenska. Maija hade dagarna innan sagt att hon inte ville bli stucken när vi pratade om att snart hälsa på doktorn och få slut på allt kli. Jag försökte vara diplomatisk och säga att jag inte visste vad doktorn skulle göra. Men visst hade jag koll på att de använder knappnål för att skrapa sönder skabbgångarna och få tag på ett skabbkvalster. Till att börja med sökte läkaren på mina och Pouls händer men vi var inte så långt gångna att hon lyckades hitta några skabbkvalster på oss tyvärr.

Istället slutade det med att jag höll Maija i min famn och Poul hjälpte till att hålla i hennes ena arm, samtidigt som läkaren försökte hitta ett kvalster. Det spelade ingen roll att hon sett mamma och pappa bli "skrapade" eller att jag gjorde allt för att prata lugnande med henne. Hon var helt hysterisk. Det var dock snabbt över och då insåg hon själv att det faktiskt inte hade gjort ont. Men hon ville ändå inte göra om det och läkaren, som tyvärr inte fick tag på något kvalster, kunde ändå med största säkerhet säg att det var skabb. Skabbgångarna i Maijas händer var så många och så tydliga.

Så vi fick diagnosen skabb utan att ha hittat något av de små odjuren och Maija fick hela fyra klistermärken för att hon varit så tapper. Jag och Poul fick inga presenter utan istället information om behandling med Tenutex. Läkaren kollade också med sina äldre kollegor att det var okej att behandla en "tjockis" som mig, och det var det. Så under lunchen var jag på Apoteket och införskaffade tre tuber smet mot skabb för att kunna påbörja behandling av vår lilla familj redan samma kväll.

Efter en noggran kvällsdusch påbörjade jag insmörjning av Maija. Hon lyckades få lite Tenutex mellan skinkorna och efter ett par minuter var katastrofen ett faktum. Maija var förtvivlad och ropade "mamma hjälp" och jag försökte på alla sätt torka och tvätta bort det men utan resultat. Det slutade med att jag fyllde vatten i handfatet och satte henne där i. Då slutade det svida. Puh! Efter en stund kunde jag, med all försiktighet, återgå till att kleta in min stackars dotter.

Men säg det lugn som varar för evigt... En av de vanliga biverkningarna var att det kunde svida, irritera eller hetta en stund efter insmörjning och självklart åkte Maija på det. Där stod min lilla tös helt naken, rödflammig och gråtande, med nappen i munnen och tårarna rinnande ner för kinderna, medan jag försökte förklara för henne att det snart skulle gå över och att vi var tvungen göra så för att bli av med kliet. Till slut lugnade det ner sig och Maija somnade sedan, helt utmattad av dagens alla händelser, i soffan lutad mot min axel.

Onsdag jobbade jag hemifrån för att kunna smörja in mig och Maijas varje gång vi tvättat händerna eller dylikt. Det är inget jobb för dagispersonalen tycker jag. Enklare att istället stanna hemma under pågående behandling. Maija fick se på hur mycket film hon ville så hon hann med att se "Fivel och Resan till Amerika" ungefär fem gånger. Att hon aldrig lessnar! På kvällen smorde hela familjen in sig i Tenutex igen och eftersom lillfisen, trots förmaningar, var lite oförsiktig lyckades hon få Tenutex i stjärten igen. Så det blev favorit i repris, dvs att sitta i ett vattenfyllt handfat igen!

Så äntligen torsdag morgon och avslutad behandling! Vi hjälptes åt att ta av alla sängkläder och lägga handukar och kläder vi använt i tvätten. Sen väntade en ljuvlig dusch! På med rena och fräscha kläder och nytvättade ytterkläder. Sen bar det iväg till jobb och dagis. På kvällen vädrade och dammade vi av kuddar, täcken och madrasser, bäddade rent i sängarna och tvättade ett par maskiner tvätt med allt från kläder till lakan och vissa gosedjur som Maija sover med varje natt. Mest för säkerhets skull.

Nu har en vecka gått sedan behandlingen och Maija är så mycket finare i huden. Mindre kli, mindre utslag och jag tycker att humöret är snäppet bättre. Gissar att hon sover bättre om nätterna. Vi ger henne Tavegyl och smörjer med Emovat till dess att klådan ger sig. Själv kliar jag mer än förra veckan men det beror också på att den allergiska reaktionen hos mig precis hade kommit igång när vi fick diagnosen och så länge kvalster och avföring finns kvar i huden reagerar man på det. Lite hydrokortison där det kliar gör dock susen.

När jag tänker efter borde Maija, som lidit värst av oss, bli kvitt klådan först eftersom hon är liten och cellproduktionen är bättre ju yngre man är. Oavsett så är det så underbart att se hur det sakta försvinner från hennes kropp, för det är hemskt att se sitt barn lida när man inte vet vad det är. Och hur kul det än kan vara att göra sig rolig över de facto vår familj drabbades av skabb så har jag, och kommer aldrig att ha, någon förståelse för människor som agerat så. Det finns inget roligt alls i att se sitt barn klia sig sönder och samman i flera veckor utan att kunna göra något åt det. Tänk på det!

***************************************************************

Skabb (scabies)
Skabb är en infestation, dvs ett parasitangrepp, i huden med skabbkvalster, ett spindeldjur. Djuret gräver gångar i hudens hornlager, där det även förökar sig genom att lägga ägg. Det krävs lång kontakt hud mot hud för att smittan ska överföras, exempelvis genom att dela säng. Dålig hygien är ingen orsak till skabb. Djuret förökar sig och det bildas nya gångar. De första veckorna är man helt symtomfri och märker inget av sjukdomen. Efter ett några veckor uppkommer allergi mot djurens avföring, och man får svår klåda på andra delar av kroppen. Eksemliknande knottror bildas oftast på buken, armarna och benen. Klådan brukar vara värst på natten. Ganska ofta missar man diagnosen under lång tid och besvären misstolkas som eksem. Diagnos fastställs genom att en läkare identifierar skabbkvalster i mikroskop. Skabb behandlas med Tenutex. Hela kroppen, med undantag av huvudet, behandlas. Eftersom de döda djuren och deras avföring finns kvar i huden tills hornlagret har nybildats, kvarstår ofta klådan under en eller ett par veckor efter genomförd behandling. Då skabb oftast smittar från någon annan familjemedlem och fördröjningen av symtomen dröjer efter smittotillfället, behandlas hela familjen. Handukar, kläder och sängkläder byts ut och tvättas efter avslutad behandling. I vårt klimat överlever skabbkvalster bara upp till ett par dygn utanför människokroppen.

2 kommentarer:

Vikkan sa...

Hur kan folk göra sig roliga över en sådan sak förvånar även mig! Fy på dem!

Vilken tur att det äntligen ställts en diagnos och att ni fått behandling. Hoppas ni aldrig mer råkar på dessa små pytte odjur igen.

Vi har även vi haft besök av dessa små odjur för en si sådär 20 år sedan och jag glömmer det aldrig. Huga.

Anonym sa...

Fy stackars liten Maja. Tur att din fick behandling och att det blir bättre. Duktig tjej kram på er.