28 augusti 2011

Spring för livet...

Mina knän är en följetong som jag inte gett uttryck för speciellt mycket på bloggen, men nu känns det som om det är dags för en resumé i och med de senaste dagarnas utveckling.

Det hela började hösten 2010 när jag och grannen var ute och sprang vårt 5 km långa runda här i Majorna. När vi började närma oss hemmet kände jag smärta på utsidan av höger knä, men inte nog mycket för att behöva sluta springa. Vi sprang vår runda någon vecka till utan att jag hade några känningar tills en söndagmorgon då jag stod på löpbandet på Friskis & Svettis. Efter två kilometer på bandet fick jag avbryta eftersom smärtan tilltog och det till slut kändes som någon högg en kniv i knät på mig. Hade sedan ont resten av dagen då jag rörde mig för fort eller gick i trappor.

Ovetandes om vad det var avstod jag löpningen men fortsatte träna Zumba som vanligt. Knäproblemen tilltog. Jag började känna smärta under och bakom knäskålen när jag gick i trappor och även under Zumba-passen. Till slut vågade jag inte träna mer. Veckorna gick. Jag diskuterade smärtan i knät med en kollega som är en duktig löpare. Han tyckte det lät som löparknä* och tipsade att det skulle finnas stretchövningar för att komma till rätta med det. Vetgirig som jag är googlade jag, men mer än så blev det aldrig. Den 15 februari i år kom jag mig äntligen iväg till Friskispraktigen för att träffa en sjukgymnast. Hon konstaterade snabbt att jag inte hade något stöd i hålfoten kvar efter två graviditeter vilket resulterade i att mina knän "föll" inåt vid gång och löpning. Go'dag plattfot! Med ett par hålfotsinlägg skulle mycket av mina problem förmodligen försvinna. Så hon skickade mig vidare till Fot Medic.

Den 24 februari fick jag tid hos Kevin Alvini på Fot Medic. Han böjde, bände och vred på mina fötter, ben och knän och konstaterar att jag hade två instabila knän och en instabil ryggkota. Träning av muskulatur kring knän samt bålstabilitet behövdes för att stärka. Sen gick han vidare med att mäta belastningen på mina fötter. Jag belastar exakt lika, 50% respektive 50% på höger och vänster fot. En ljuspunkt i mörkret. Efter lite fix och trix var allt klart och en vecka senare fick jag hämta mina nya skoinlägg. Bara att rycka ur sulan i mina löparskor och peta in inläggen. Det var väldigt ovant till en början men efter en vecka var jag van och smärtan under och bakom knäna försvann.

Men någon träning blev det aldrig tal om. Kunde inte hitta en uns motivation att komma igång igen. Försökte mig på gummibandsträning hemma för att stärka mina knän men nej. Två gånger och sen la jag av. Kom mig inte heller iväg till gymmet på Friskis mer än ett par gånger. Och någon löpning var det ju inte tal om. Det tordes jag inte av rädsla för smärtan. Men så en morgon fick jag för mig att köra powerwalk från Sahlgrenska till jobbet. En tur på 45 minuter som jag gjorde ganska ofta innan Clara föddes. Kändes skönt att röra på sig utan smärta i knäna så jag vågade testa att springa också. Efter en dryg kilometer straffade det sig och den huggande smärtan i mitt högerknä återvände. Och eftersom jag var dum nog att fortsätta springa lite till fick jag halta omkring hela dagen på jobbet. Suckandes och svärandes över min egen dumhet.

Sen kom sommaren och då blev det definitivt ingen träning. Hade noll motivation så jag fortsatte på den inslagna vägen att träningsvägra. Men så härom dagen träffade jag min löparbuddy, grannen, på gården och vi kom överens om att sticka ut på vår runda i torsdags. Jag såg till att strecha Iliotibialbandet** ordentligt innan vi gav oss iväg. Grannen småjoggade, jag körde powerwalk. När jag kände mig varm i "kläderna" bestämde jag mig för att löpa lite jag med. Inte uppför och inte utför, bara på flacka sträckor. Blandade powerwalk och löpning och stannade till för streching vid ett tillfälle. Det gick bra. Ingen smärta, bara lycka! Morgonen efter gjorde jag samma sak, fast på väg till jobbet. Strechade, tog spårvagnen till Sahlgrenska, strechade lite till, körde powerwalk som uppvärming, sprang på flacka partier, gick i backarna. Stannade till lite här och var och strechade och så på't igen. När jag kom fram till jobbet kunde jag glatt konstatera att det gått bra även denna gång. Det var nästan som om jag kunde känna motivationen stiga i kroppen. En skön känsla.

Vilade från träning igår lördag och så idag skulle jag och grannen ut igen. Stod och strechade i väntan på min löparbuddy. Ingen granne dök upp så 15 minuter senare stack jag iväg själv. Har jag väl hittat en smula motivation måste jag köra, annars kan den snart vara väck! Började med powerwalk för att bli varm och när jag nådde Majvallen började jag löpa så smått. Kroppen kändes både lätt och tung men det gick bra. Vid Stigbergstorget stannade jag till och strechade. Himlen hade mörknat rejält och i fjärran hördes åskan. Jag skuttade iväg igen och när jag kom fram till korsningen Karl Johansgatan/Såggatan saktade jag ner och gick uppför backen. När jag passerat Karl Johanskyrkan kom regnet och vid Chapmanstorg stod regnet som spön i backen. Det hindrade inte mig. Jag skulle springa! Blixten lös upp hela himlen och åskan mullrade hotfullt men jag bara sprang. Regnet öste ner och piskade mig i ansiktet men jag bara log och sprang vidare. I höjd med Shell vid Jaegerdorffsplatsen var jag genomblöt och åskan dundrade ovanför mig men jag bara nöjt. All frustration och ilska jag samlat på mig under eftermiddagen bara rann av mig. När jag nådde Vagnhallen lugnade regnet ner sig och jag saktade ner igen och gick ett par hundra meter. Vattnet forsade fram på trottoaren och jag såg ingen anledning att undvika vattenpölarna utan gick rakt igenom dem med ett leende på läpparna. Jag var ju pissevåt ändå. Sprang hem sista biten och när jag sen stod där på gården och strechade kunde jag lyckligt konstatera att knät inte gjort sig påmint en enda gång. Och nu sitter jag här med en tanke som inte ter sig helt omöjlig. Kanske kan jag genomföra I Form-loppet på onsdag genom att springa 5 km istället för att gå. Kanske...

* Löparknä (Iliotibialbandssyndrom) är smärta i mjukdelarna kring knäna som kan uppkomma vid överansträngning.

** Iliotibialband (IBT) är en sena som löper längs utsidan av benet från höften och ner till utsidan av knät, strax under knäleden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Sorry vännen! Glömde helt bort springningen igår! För mycket flytt i huvudet tyvärr! Gött att höra att det gick bra med knät! Hänger gärna med igen, annars torsdag?
Kram,
Marianne

Jenny (Grynet) sa...

Det är lugnt min vän! Jag misstänkte det så jag stack ut själv istället. Springer gärna ikväll för imorgon ska jag vila inför I Form-loppet på onsdag. :)