2 februari 2012

Om att gå åt rätt håll

Det är lika glädjande när saker och ting går ens väg som det är frustrerande när allt går emot en. Just nu är det två, för mig, stora saker som går åt rätt håll. Att vara torr och att sova. Men det är inte mig det gäller, det är mina små ögonstenar.

Den stora slutade med blöja redan innan den lilla föddes och det gick riktigt bra. Sen dess har det varit ups and downs och året som gick var det i princip olyckor varje dag. Hon hade inte tid att gå på toa utan det hände olycka på olycka. Ibland upp till 5-6 gånger per dag. För det mesta rätt stora olyckor också. Men så några dagar före julafton 2011 vände det helt tvärt. Det var som att vända ett blad. I drygt två veckor var det inte en enda olycka. Helt otroligt och mycket glädjande. Nu har det blivit vardag. Visst händer det en olycka ibland men bara små olyckor och inte alls flera gånger varje dag som innan. Och extra glädjande eftersom det inneburit mindre tvätt. ;)

Att vara torr på natten har däremot aldrig varit något större problem. En sommarkväll 2011 fick hon för sig att hon ville sova utan blöja så vi bäddade med plastadfrotté och lät henne göra det. Det gick jättebra och visst var det någon olycka då och då men säger inte kroppen till så kan man ju inte göra så mycket då man sover. Istället började jag och sambon att ta upp henne på toa sent varje kväll. När vi sedan flyttade började hon helt plötsligt kliva upp själv och gå på toa. Bara så där från ingenstans så började kroppens signaler att fungera. Skönt, inte minst för henne!

Det andra som går åt rätt håll är den lillas sovvanor. Sedan Clara passerade 1 år ungefär har det inte varit några som helst problem att lägga henne. Man har sagt go'natt, släckt lampan, bäddat ner henne och gått ut ur rummet och hon har somnat själv, i princip alltid utan protester. Men så under jul- och nyår vände det. Hon stod i sängen och skrek och ville inte sova, vaknade mitt i natten och vägrade att somna om och sov rätt ofta väldigt oroligt. En sån förändring är rätt jobbig att behöva ta när det har fungerat så fantastiskt bra. Men man måste.

Kvällarna blev istället fyllda av barnskrik och frustration istället för att lugn och ro och andelen vuxentid minskade drastiskt. Inget har fungerat. Vi satt på en stol brevid henne, körde 5 minutersmetoden och gud vet allt. Men så en dag märkte jag att om jag sa till henne: "Sov du, mamma och pappa är här ute" så slutade hon skrika efter någon minut och la sig ner i sängen. Så vi fortsatte att säga det och lät henne lyssna på barnvisor eller avslappnings-CD och då började det sakta vända. Nu ikväll var det inte en enda protest när hon skulle sova. Inte en enda! Det känns helt klart som om hon åter igen känner sig trygg med att somna själv. Vi finns ju här, bara inte i samma rum.

Även den storas sovvanor har förbättras. Allt spring, tjafs och sånt som det kunnat vara flera kvällar i veckan har nu mer minskat till ett minimum. Visst vill hon ibland mycket precis när hon ska sova, men det går inte att jämföra med de värsta perioderna då hon kunde springa upp 15-20 gånger per kväll och ibland mer. Nej nu kommer hon mest upp för att hon behöver kissa och går sen snällt och lägger sig igen. Men visst händer det att hon i tysthet leker i sitt rum fast än hon borde ligga och sova. Och visst är det kvällar när hon springer upp några gånger för att hon inte riktigt vill sova ännu. Men va tusan, hon är ju ett barn. Lite motstånd får man räkna med. :)

Ja tänk att så enkla saker kan göra så mycket. Man bävar inte längre inför läggningen utan vet att det kommer finnas tid att i lugn och ro ta hand om tvätt, disk, allmänt plockande och att umgås med mannen i familjen så fort man sagt go'natt till tjejerna, utan att frustrationen står en upp i halsen. Men det är som de säger: "It's the little things that count!"

Inga kommentarer: