12 maj 2012

Om att hålla ett nyårslöfte - Sista delen


Jag gjorde det! Jag höll mitt nyårslöfte, att ta mig till start i Göteborgsvarvet 2012. Och jag gjorde mer än så. Jag tog mig ta mig f*n i mål också! Det är en ENORM seger över min förbaskade löparknä! Jag vet inte om det var massage, stretch, kinesiotejpning, kartongbitarna i skorna eller om det rent av var placeboeffekten, men jag gissar att det var en kombination av alla dessa grejor.

Min strategi för dagen var att inte springa i uppförs- och nedförsbackar, inte landa på hälen i mitt löpsteg utan koncentrera mig på att springa lite framåtlutad och landa på mellanfoten, samt att blanda löpningen med att gå om jag kände av knät. Så hur gick det då? Jo så här så mitt lopp ut i stora drag.

Vid 1 km sprang jag förbi mina kompis Anna med familj. Hon peppade mig med att ropa att det bara var 20 km kvar. Det fick mig att skratta gott. Vid Mariaplan var skamgränsen nådd. Ville för allt i världen inte tvingas bryta innan jag nått mina gamla hemtrakter. När jag nådde Älvsborgsbron var 5 km avklarade och då kändes det extra bra eftersom både pappa och Poul hade SMS-tjänsten som rapporterade mina mellantider. Ett livstecken efter att jag startat loppet.

När jag kom till Eriksberg och Lindholmen försökte jag undvika att inte springa så mycket på de delar där det var kullersten och betong, eftersom det är ännu hårdare än asfalt, utan gick en hel del istället. Vid 10 km kändes kroppen ganska stum men som den envisa åsna jag är tragglade jag på. Ömsom sprang, ömsom gick. Och efter att jag passerat halva loppet började mitt löparknä att varna. Ingen smärta men jag kände att det var på gång.

Innan jag kom upp på Göta Älvbron stannade jag till i ett sjukvårdstält för att få hjälp med min tå. Det var något i skon som tryckte på tån så den var rätt öm. En kille tejpade ihop min tå med en annan. Rätt klumpig tejpning och det var allt annat än bekvämt i skon, men va fasen, det tog bort lite av trycket på tån så det fick duga. När jag kommit över på fastlandet och passerat 15 km var mitt löparknä där för att stanna. Försökte då att landa mer på tån och då kände jag inte av knät, men istället blev mina redan trötta vader hårt ansatta.

Gick en stor del av Östra Hamngatan och sprang lite på avenyn men vid Götaplatsen, 16,5 km, var det bara att inse fakta. Skulle jag ta mig i mål fick jag snällt gå istället för att springa. Sagt och gjort, jag gick till dess jag nådde 20 km och sen började jag springa så smått igen och när jag närmade mig målfållan sprang jag hela den sista biten. Mitt knä skulle inte få stoppa mig ifrån att komma springande i mål och jag visste att jag garanterat skulle fixa mitt första Göteborgsvarv.

Efter jag passerat över mållinjen kom tårarna, jag lyckades hålla mig ifrån att storböla, men det kändes så otroligt stort. Lilla klena, otränade jag fixade 21 km. Men är man envisare än en åsna så är man. Och den där guldmedaljen jag såg i GP imorse, som jag bestämde att jag bara skulle ha, fick pryda min hals. Och aldrig har väl banan och kexchoklad smakat så gott som efter målgången idag! Det här är stort för mig. J*vligt stort!

Nu är det ett år kvar till nästa Göteborgsvarv och jag har reda bestämt mig för att vara med. Nästa mål är att försöka springa så gott som hela vägen. Så nu börjar ett år av rehabilitering och vila för att sen övergå till att bygga upp musklerna i benen och börja löpträna regelbundet året om. Nya inlägg och nya skor ska också inskaffas som bättre passar mig. Det där förbaskade löparknät ska övervinnas för alltid. Och tro mig, efter att ha klarat dagens lopp och blivit av med pressen att få det gjort så är än mer envis än när jag ställde mig på startlinjen i morse.

Ett resultat på 2:59:54 och en genomsnittsfart på 8:32 min/km är till för att slås, även om jag och min möra och ömmande kropp är sjukt nöjd med att ha klarat 3 timmar med bara 6 sekunder, bara så ni vet! ;)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Bra jobbat, ta nu hand om kroppen/stefan

Jenny (Grynet) sa...

Tack! Ja det ska jag göra. Ser inte fram emot att vakna upp imorgon men sen kan det bara bli bättre med träningsvärken. :)

Susanna sa...

Fan vad grym du är!
Tom jag får en tår i ögat.

Jenny (Grynet) sa...

Tack hjärtat! :)